Prolog

Jag har länge inspirerats av staden och den urbana miljön. Jag har inspirerats av energin i klottret på ett elskåp eller graffitin i en gångtunnel. Jag har noterat berättelsen på ett rivningshus flagnande och blekta väggar och där mött fantastiska bilder. Jag kan längta till ateljén när jag ser hur tiden skrivit sig in i ytan på en skamfilad container och av kompositionen i rostskyddsfärgens fläckar på en gammal godsvagn. Alla dessa fula, rostangripna och förfallna ytor som står bortom all räddning. Där sol, vind och regn för länge sedan vunnit kampen mot människans naiva försök till att besegra elementen. Där finner jag skönhet. Det händer något när tiden och naturen tillsammans angriper ett objekt. Ytor, strukturer och kulörer förenas till en enhet. Men precis som naturen skaver och slipar på mänsklighetens monument, äter den sig allt mer in i mitt medvetande. Jag kan inte längre bortse från naturens storslagenhet. Jag känner mig plötsligt mer hemma i skogen och på fjället än i staden. Det tycks mig att det börjar sätta sina spår i mitt måleri. Naturen har givit mig mod att använda nya färger. Paletten har blivit rikare.

Arbete i ateljén med en ännu ofullbordad målning (bild 1) och sista penseldraget på 14.017. (bild 2).

En målning kan få eget liv under processen. Med en röst som talar om för mig vart vi ska här näst, jag och målningen.

Men en mästerlig poet beskriver det mer träffsäkert

”Fantastiskt att känna hur min dikt växer
medan jag själv krymper”

Tomas Tranströmer

Musik

Min vän Klinefelter Syndrome har tolkat min målning 14.020. (dec). genom ett stycke fantastisk musik. Tryck på Playknappen i mediaspelaren nedan och förstora upp bilden genom att klicka på den. Lyssna. Se.

Klinefelter Syndrome – T.014.020. All rights reserved

14.020. (dec). Akryl, filtpenna och oljepastell på duk.

Hör mer från Klinefelter Syndrome.

Text av Fred Andersson

Tiden går, och jag skulle kunna ägna denna text åt tillbakablickar för dem som nu är i 25-årsåldern och redan betraktar det som Björn och hans kompisar sysslade med omkring 1995 som historia. Men en av hemligheterna bakom att bli en bra konstnär är att strunta i tid och ålder. Jag minns ett samtal som jag och Björn hade på Fria Kulturcentrum i Karlstad 1995 eller 1996. Men det hade lika gärna kunnat äga rum den här månaden, i mars 2015, eller varför inte i Katalonien på 1950-talet hos en målare som Antoni Tàpies. Jag har märkt att unga konstnärer som hela tiden försöker fånga det senaste och nyaste ofta åldras väldigt snabbt. Efter några decennier verkar deras ungdomsverk vara mycket gamla. Somliga försöker fortfarande ”hänga med” i ”trenderna” men de har tyvärr redan kommit försent. Verket som jag och Björn diskuterade på Fria Kulturcentrum för 20 år sedan var hans eget, men idag har han glömt bort det. Det är ett friskhetstecken. En konstnär ska inte gräva ner sig i egna eller andras gamla sopor, och att Fria Kulturcentrum jämnades med marken för att lämna plats åt Mammon (alias ”Mitt i City”) är sorgligt men omöjligt att ändra. Björn är en av de friaste och självständigaste konstnärer jag känner, och därför också en av de bästa. Han har inte haft något behov av att ”lansera” sig eller göra regelbundna utställningar. Han arbetar. Bland annat med måleriet. Det räcker.

Behöver ni få en bakgrund till det han gör behöver ni egentligen bara göra som Björn själv – gå ut på gatan eller till något industriområde och spana efter väggar och elskåp märkta av tidens tecken. Ha gärna en kamera eller en mobiltelefon med er. Ta några bilder av ytor med flagnande färg och puts, ibland med kablar och rör som geometriska tecken, ibland med budskap i form av graffiti och urblekta klistermärken och flygblad. Ni kommer att se att dessa bilder kan få slående likheter med Björns måleri. Det innebär förstås inte att hans arbete är lika enkelt som ett klick med en mobilkamera. Björn formulerar i sina bilder ett språk i anknytning till 1900-talets modernistiska måleri, inte minst hos den nämnde Antoni Tàpies. Hans arbete äger rum inom vissa ramar – både bokstavligen och bildligen. Bilderna ramar in skeenden som är starkt grafiska. Det handlar om handstilens variationer i pennans flykt över papperet, de färgmättade penseldragens kontraster mellan tyngd och lätthet, övermålningar och ommålningar som ändå låter tidigare steg i skeendet skymta fram. Som Björn själv skriver: ”Ytan har en historia att vara rädd om”.

Det är ingen avbildning i vanlig bemärkelse som det är frågan om. Snarare är bilden ett vittnesbörd om hur målaren med visuella medel artikulerar ett språk som inte liknar trafikmärkets eller det talade/skrivna ordets språk men ändå har sina regler och ramar. Skriften och det grafiska är den mest direkta kopplingen mellan bild och språk i Björns måleri. Mycket tydligt handlar Björns måleri också om tid – och här kan det verka som att jag motsäger mig själv. Men vad jag menar är att tidskänslan i dessa bilder handlar om en närvaro i nuet och ett cirkulärt kretslopp. Det handlar inte om ett utsnitt ur ett linjärt skeende – som en ruta ur en seriestripp – utan om en process som är sammanfattad i bilden. Det finns likheter mellan naturens kretslopp och målarens bruk och återbruk av uttrycksmedel och tecken. Att Björn har uttryckt en stark solidaritet med miljörörelser och konsumtionskritik är helt logiskt i det perspektivet.

Nu ska jag delvis ordagrant upprepa några saker som jag skrev i en katalogtext sommaren 2001. Främst för att både jag och Björn tycker att det var en ganska bra text. Den skrevs med anledning av att Björn och keramikern Mio Nilsson hade en gemensam utställning på Kristinehamns konstmuseum. Utställningen ägde rum i den nedlagda panncentral som senare byggdes om till fullt utrustad utställningslokal. Men den här sommaren hade panncentralen fortfarande kvar sin industriella och råa känsla. Följaktligen gjorde jag en jämförelse med den internationella konstutställningen “Konstruktion och process” som anordnades i en industrilokal i Lodz, Polen, i december 1981. Liksom polackerna och amerikanerna i “Konstruktion och process” hade Björn och Mio utfört sina verk på plats, i och för panncentralens rum. Detta var en konstruktion. En konstruktion där hela rummet ingick och där många tekniska problem måste lösas. Det var också en process. Det väsentliga var inte bara det färdiga resultatet, det som besökaren såg, utan också processen som lett fram till resultatet. Och processen fortsatte och fortsätter! Den finns i Björns målningar före och efter år 2001. Den finns i den här texten och i andra betraktarnas upplevelser och tolkningar.

Av Mio kunde vi i panncentralen se hundratals tallrikar i glaserad keramik, alla olika. De hade bränts i hennes ateljé i Arvika och placerats på ett stort, grått podium som fyllde nästan hela golvet. Ett strikt rutmönster av unika “händelser” – eller ett samspel mellan individer och struktur. På kortväggen vid ingången fanns en stor målning av Björn. Den hade tillkommit på plats under två veckor, och varje dag hade processen dokumenterats med ett digitalt fotografi. Jag tyckte att det var en lysande idé av museets intendent Stefan Westling att låta Björn och Mio arbeta tillsammans. Något som knappast har förändrats mellan år 2001 och år 2015 är att målare fortfarande förväntas måla så att man ”ser vad det föreställer”, trots mer än ett sekel av modernism och post-modernism. Däremot kräver ingen att en tallrik eller en byggnad skall föreställa något. Det moderna måleriet har ofta gått ut på att ifrågasätta detta, att visa att en bild kan ha en betydelse trots att den inte betyder eller avbildar något bestämt. Björn och Mio kunde mötas i processen eftersom de båda arbetar i denna anda.

Eftersom även jag arbetade tillfälligt på museet blev det tillfälle för en del längre konsthistoriska samtal mellan mig och Björn. Jag nämnde att kritiker på 1950-talet talade om “radikalt måleri” i en helt annan mening än t.ex. socialrealism och plakatkonst. Via en gammal artikel i tidskriften Paletten (nummer 2 1959) kom vi åter igen in på Antoni Tàpies, den mest kände företrädaren för det ”radikala” måleriet i 50-talsmodernismens mening. Hans målningar kan likna själva jorden med skrovliga eller “sandiga” strukturer och med jordfärger som umbra, ockra, grönjord. De avbildar ingenting, men de är ting. I dessa ting har målaren ristat eller skulpterat former och tecken som kunde få en dold men laddad betydelse i Francos fascistiska och katolska Katalonien/Spanien: kors, sår, kanske tortyrredskap. Det är knappast någon tillfällighet att Tàpies påverkade många konstnärer i Polen, som ju också var ett totalitärt samhälle. Och därmed kom vi i samtalet tillbaka till “Konstruktion och process”.

Jag började kunna se tydligare att processerna i Björns måleri har med både språk och med idéer om kretslopp att göra. Hans ”radikala” måleri kan beskrivas med begrepp kopplade till naturen och fysiken, jorden och universum, mikrokosmos och makrokosmos. Han har själv använt ord som “gravitation” och “event horizon” (händelsehorisont) för att beskriva sitt arbete. En målning av honom från 1995 har titeln Gravitation. Den avbildar inte gravitation, varken med naturvetenskapliga diagram eller med lustiga anekdoter (som Isaac Newton och det berömda äpplet). Istället artikulerar den med rent visuella medel en tyngd och en koncentration. Detta sker med färger som den naturromantiskt lagde kan associera till granskogens dunkla gröna ljus på sommaren. Men sådana associationer är bara subjektiva. De är inte nödvändiga.

Målningen från utställningen på panncentralen finns numera deponerad på Kristinehamns konstmuseum som en del av samlingen. Det sandfärgade, det vita och det grå dominerar i bilden. I dess övre del finns former som kan påminna om löv och grenar, längre ner en “skrift” som inte avslöjar sin exakta betydelse. Ännu längre ner syns en konstruktion: ett kryssverk av tunna streck. Kanske en boning? Denna bild, kanske den till formatet största som Björn har gjort, är framför allt en mångtydig yta med ”en historia att vara rädd om”. Den innehåller ett antal spår av en process där “framför” och “bakom”, “upp” och “ner” hela tiden bytt plats och slutligen “balanserats”. Det är en “event horizon”, en horisont av händelser där varje händelse kan verka slumpmässig men där helheten visar ett mål, en avsikt. Samma tänkande finns i astronomins analyser av skeenden i universum, eller i den skenbart slumpmässiga musiken av kompositören Xenakis. Utställningen där bilden ingick tillsammans med Mio Nilssons keramik hade ett lågmält men intensivt budskap till oss betraktare. Den uppmanade oss att skärpa våra sinnen inför variationerna i samspelet mellan händelser och struktur, mellan det individuella och det gemensamma, mellan mikrokosmos och makrokosmos. Varje bild som Björn gör riktar samma uppmaning till dig som ser.

Fred Andersson, konstkritiker och forskare

Fred Anderssons text om mitt måleri sätter det i en konsthistorisk kontext på ett sätt som för mig är verkligt intressant. Det blir märkligt att läsa någon annans ord om mitt konstnärsskap. Ord som jag aldrig skulle finna själv, men som träffar kärnan i mitt skapande på ett förbluffande vis. Jag är mycket tacksam för att han sände mig texten och att han gav mig tillåtelse att publicera den här. Tack Fred.

Prologue Noir

Under en period har jag utmanat mig själv med att arbeta med nästan uteslutande svartvitt. Jag började med färgpennor, filtpennor, tape, stämpel och svart och vitt papper och gjorde collage. Det blev en serie som jag kallar Prologue Noir. Dessa små bilder är gjorda som fristående verk, men ambitionen är att tolka om bilderna på större akrylmålningar. Ser dem framför mig i monumental storlek. Att arbeta med en högst begränsade färgskala, ställer väldigt höga krav på komposition märkte jag snabbt. En lärorik utmaning som förhoppningsvis kommer att utveckla mig som konstnär.

Ovanstående bilder ur sviten Prologue Noir har jag fotograferat med mig själv i glasets spegling.